Det kommer bli mycket text men jag hoppas verkligen att ni tar er tid att läsa, inte bara för min skull utan faktiskt framförallt för er skull.

Texten kommer ifrån 1177's hemsida, ni kan självklart gå in där och läsa mer om ni är intresserade då jag bara kopierat det som passat in på mig.

Efter texten kommer jag skriva mina egna tankar.

Depression:

I dagligt tal säger man ofta att man är ”deprimerad” eller ”deppig” när man känner sig ledsen, nedslagen eller ur form. Men ordet syftar egentligen på ett allvarligare tillstånd som kräver behandling.
Det som händer vid en depression är att hjärnans signalsubstanser kommer i obalans, vilket påverkar bland annat känslolivet, initiativförmågan och sömnen. Exempel på signalsubstanser som man vet spelar en viktig roll när det gäller depression är serotonin och noradrenalin.

Vanlig nedstämdhet kan ibland övergå i en depression, och gränsen mellan tillstånden är inte skarp utan mer flytande. Det som avgör om man har en depression handlar både om hur lång tid man upplever nedstämdheten och hur man upplever sin tillvaro under den tiden.

Om man känner sig nedstämd och orkeslös varje dag under mer än två veckor och har tappat lusten för sådant man vanligtvis brukar tycka om att göra och upplever känslor av meningslöshet kan man ha blivit deprimerad.

Den vanligaste formen av depression kallas egentlig depression och brukar delas upp i tre nivåer:

•lätt eller lindrig
•medelsvår eller måttlig
•svår eller djup depression

Om man har en Lätt depression kan man ofta fungera socialt och praktiskt i sitt dagliga liv, trots att man mår dåligt inombords. Konkret kan det innebära att man klarar av att gå till jobbet eller umgås med sina vänner, fast det kräver att man anstränger sig och ”biter ihop” för att klara det.

Om man har en Medelsvår depression mår man så pass dåligt att man inte längre klarar av att upprätthålla ett fungerande vardagsliv eller fungerande relationer. Det kan till exempel innebära att man inte klarar av att arbeta, sova ordentligt eller umgås med sina vänner.

Om man har en Svår depression påverkas ens tankar och känslor så mycket att man ofta inte ens bryr sig om grundläggande behov, som att till exempel äta och dricka. Att man har allvarliga självmordstankar eller direkta planer på att ta sitt liv kan också ingå i symtomen, men det betyder inte att alla som har en svår depression har självmordstankar. Ett annat ord för svår depression är melankoli.

Ibland kan svåra livshändelser eller yttre påfrestningar leda till att man blir deprimerad. Det kan till exempel vara ensamhet, en närståendes död, funktionshinder eller ekonomiska problem. Man kan också bli deprimerad i samband med kroppsliga sjukdomar eller missbruk.

Om man upplever att det är en obalans mellan de krav som ställs på en och den kapacitet man har kan man bli stressad. Om man ständigt är stressad under lång tid, och inte får tillräckligt med vila och återhämtning kan det öka risken att man får en depression.

Men man kan också bli deprimerad utan att det finns någon yttre orsak. Det gäller särskilt om man har återkommande depressioner.

Alla människor kan bli deprimerade, men alla löper inte lika stor risk att få en depression. Man har olika sårbarhet. Vilken sårbarhet man har beror delvis på vem man är som person, både från födseln och hur man vuxit upp.

Sådant som upplevs som svårt och nästan outhärdligt för en person kan vara mer hanterbart för någon annan. Ofta har en person som funderar mycket över egna fel och misslyckanden, och som lätt ser svårigheter i nuet och framtiden, en större sårbarhet än någon som tar mer lätt på problem eller motgångar.

Om man har varit med om många svåra saker, särskilt i ung ålder, samtidigt som man inte fått tillräckligt mycket stöd och hjälp från omgivningen, kan man ofta vara mer sårbar än någon som har haft en mer trygg uppväxt. Detsamma gäller om man tidigt i livet råkat ut för separation från viktiga personer, som sina föräldrar. Men man kan också vara född med en större känslighet för intryck och påfrestningar, som gör att man lättare får depressioner.

I hjärnan och i resten av nervsystemet finns så kallade signalsubstanser som förmedlar budskap mellan hjärnans olika celler. Det är samspelet mellan de olika signalsubstanserna som utgör grunden för en persons sinnesstämning, humör, temperament, beteende, känslor och tankar. När man får en depression kommer signalsubstanserna och deras samspel med andra celler i hjärnan i obalans.

När man är deprimerad kan man uppleva att inget berör en ordentligt. Sådant som man brukar tycka om att göra blir jobbigt och kravfyllt i stället för roligt.

Livet kan då kännas hopplöst och tillvaron te sig meningslös. Att ta itu med vardagliga sysslor känns för krävande.

När man är deprimerad påverkas självbilden och självkänslan. Tankarna på självmord eller död hänger ofta ihop med tankar om att man är värdelös eller till belastning för sina närmaste.

Om man plågas mycket av sin depression kan döden framstå som en utväg eller något som skulle få ett slut på lidandet. Det här är en viktig varningssignal, men för de flesta är det ändå ett långt steg från tankar på döden till tankar på att faktiskt ta sitt liv.

Depression gör ofta att man får svårt att känna starka, positiva känslor för andra och man tycker också mindre om sig själv och kan ha tankar om att vara dålig eller värdelös.

Ibland kan den låga självkänslan göra att man tror att andra inte vill en väl eller kanske talar illa om en, fast det kanske inte alls stämmer med verkligheten. De negativa tankarna upprepas och man ältar misslyckanden och känslor av otillräcklighet.

Min historia:

Nu efteråt inser jag att jag har mått dåligt nästan konstant i flera flera år, allt började i mellanstadiet när jag blev mobbad och inte fick rätt hjälp från lärare och andra vuxna.
Att Batman blev dödad var också en avgörande orsak till att jag började må dåligt.

Jag har blivit lämnad utav så många människor, vänner som stått mig så nära att jag nu har väldigt svårt att släppa in folk på livet, jag vill inte vara ensam men jag orkar helt enkelt inte engagera mig i vänskap/kärlek att jag bara stänger ute alla istället.

När jag insåg att jag var deprimerad var det som en sten som föll från mitt bröst av lättnad men samtidigt var det det som gjorde att jag helt stängde in mig i mig själv. Jag sov, sov och sov, det var allt jag orkade göra och så fort jag fick något krav på mig sov jag lite till och så grät jag i mängder.

Att gå och prata hos en psykolog har verkligen hjälpt mig, efter varje gång kände jag att jag kunde släppa det vi precis pratat om för nu var det inte helt på mitt ansvar längre. Jag orkade le och skratta mer och jag kunde se ett ljus i allt mörker.

Jag led/lider av Medelsvår och svår depression, allt som står under dem kategorierna stämmer in på mig.

Jag har under en längre period haft självmordstankar, nästan varje natt drömde jag att jag dog av olika orsaker och när jag satt i tillexempel en bil mitt på dagen kunde jag börja föreställa mig ställen vi kunde krocka på så att bara jag dog.
Men jag har aldrig skadat mig själv, förutom mentalt då, och det skulle jag aldrig kunna göra, hur dåligt jag än mår.

Något av det jobbigaste det senaste året har varit alla krav, om jag ska orka göra något kan jag inte tänka "jag måste städa mitt rum nu" eller "jag måste åka till skolan imorgon" för då gör jag det inte, det blir för tungt då och jag ser det som ett krav vilket gör att jag mår sämre.
Istället måste jag tänka något i stil med "jag borde städa mitt rum, för då kan jag..." Jag måste se att något bra kommer ut det jag har tänkt göra för då gör jag det.
Det som också är jobbigt som har med det här att göra är just att jag vet om det, jag vet att jag inte gör det om jag måste m.m men ändå kan jag inte göra något åt det...
Som tur är har detta börjar släppa allt mer och mer.

Jag lider också av panikångestattacker, jag har nu lärt mig hur jag ska hantera det men innan kunde det hända när som helst, på bussen, i sängen m.m
Det som händer mig är att hjärnan bara stänger av, jag kan inte kontrollera mina tankar så dem bara vandrar iväg åt alla negativa håll. Jag börjar föreställa mig det värsta och när det gått så lång får jag hjärtklappning och svårt att andas.
Vissa gånger har det känts som att jag ska dö för att jag har sådan panik men så fort jag har gråtit och låtit kroppen lugna ner sig har det släppt och helt plötsligt är allt normalt igen. Det är svårt att förklara så att folk som aldrig varit med om det förstår men dem som själva varit med om det vet exakt hur hemskt det är.

Jag hoppas att ni fått lite klarhet i det här nu och att ni kan sluta med era på hoppande kommentarer, jag har en anledning och jag kan inte hjälpa att jag lider av depression.
Alla människor är olika, det jag mår dåligt av kanske är skit saker i era ögon men ingen människa är den andra lik.

Sprid glädje istället för hat så kommer ni längre här i världen!

Här kommer en bit av en text jag tyckte var riktigt bra skriven av Linn på dressyrmupparna. Hon lider också av depression och ni kan lätt gå in på hennes och Ingrids blogg och läsa hela inlägget.
"Det är jättejobbigt att må så här dåligt och att inte kunna tvinga sig själv att bara må bra och köra på som förr. Men bland det värsta är nog att bli dömd av andra som inte har en aning om hur det känns att må riktigt riktigt dåligt. De som tror att man orsakar en depression själv.. Jag kan upplysa er om att det är inget man kan råda över. I så fall hade jag aldrig blivit sjuk då min viljestyrka och kämparglöd ligger högt utöver det vanliga. Depressioner utlöses av stora trauman, missanpassningar i samhället eller kemisk obalans i hjärnan."

Puss