... är bättre än andra.
Det är väl något som är säkert iallafall.

Det jobbiga just nu är att jag mår hur bra som helst ena sekunden och helt plötsligt dyker det upp massa tankar och sedan mår jag skit igen.

Vissa dagar saknar jag allt, jag saknar hur jag mådde innan, jag saknar mina gamla kompisar, jag saknar känslan av att ha någon att vända mig till så fort jag behövde, jag saknar att ha någon att dela min glädje och sorg med, och när jag har dem här dagarna är det jobbigaste att inse att det bara är bättre att gå vidare för det är vad alla andra redan har gjort.

Nu när allt är som jobbigast inser jag att jag faktiskt har mått dåligt så länge jag kan minnas, men jag har haft turen att umgås med människor som har dämpat min ångest och stress utan att jag ens vetat om det.

Nu ska jag ju börja gå hos en psykolog en gång i veckan och jag kan inte säga när jag kommer gå tillbaka till skolan igen, det är allt jag kan säga än så länge, allt fokus ligger nämligen nu på att jag ska må bra och kunna läka inifrån.
Och jag kan/orkar inte dela med mig av allt, jag har blivit sårad så mycket att det är jobbigt att lita på någon överhuvudtaget och ibland blir det att jag litar på någon för fort och vid fel tillfälle.


Livet är inte alltid som man vill att det ska vara men jag tror att allt det jobbiga jag varit med om under min uppväxt kommer att vara början på något nytt och något bra, nu gäller det bara att lista ut vilken väg jag ska välja för att allt ska bli bra...

Ville bara dela med mig av mina tankar, puss