Plättar
God morgon torsdag...
Gick upp vid sju med Malin och Ida idag, gjorde plättar medans Ida var snäll och tog Spyker så nu är jag "fri" från dem sysslorna ett tag och jag slipper tänka på Spik på några timmar, skönt!
Idag skall jag plugga naturkunskap, och skicka in uppdraget i organisation och ledarskap.. Det var svårare än jag trodde plus att jag var helt slut i huvudet igår kväll när jag hade planerat att göra det så pappa skall hjälpa mig när han kommer hem senare idag.
Ikväll blir det även träning, skall verkligen köra gärnet nu och komma igång på riktigt (självklart ta det i lagom takt så att jag inte skadar mig m.m) och det skall bli jätte skönt, är inte så jätte peppad men jag vet vart jag vill komma och vilket resultat jag vill få och då måste jag göra något för att ta mig dit :)
Vi gjorde dessutom ett test med pappa igår som han hade gjort i skolan under dagen, den testade vilken utav hjärnhalvorna man jobbar mest med och som förväntat visade det att jag använder båda halvorna.
Pappa, Alex och Ida fick att dem "bara" jobbar med höger hjärnhalva, vilket innebär kreativitet, bilder, musik... Ja ni förstår ;)
Malin däremot hade vänster halva vilket innebär språket, matte, tal m.m vilket man verkligen vet stämmer om man känner henne.
Jag är helt enkelt en mix utav allting medan dem andra är mer utav det ena, det häftiga är ju också att det inte bara är påhittat utan när man läste om det stämde allt verkligen in på oss beroende på vilken hjärnhalva man jobbar med.
Pappa berättade om en kvinna som jobbat med stroke hela sitt liv och en dag hade hon själv fått en, den slog ut den vänstra halvan vilket gjorde att hennes "kreativa" sida tog över, hon visste att det hon fått var farligt men allt hon kunde tänka på var hur häftigt det var att ha fått en stroke som hon i så många år jobbat med att lära sig om, hon såg det som en chans att följa sjukdomen inifrån sin egna kropp.
Tillslut insåg hon att hon var tvungen att ringa efter hjälp men tal, siffror, ja allt sådant var borta, hon visste undermedvetet att hon behövde gå ut genom dörren för att komma till telefonen men hade helt glömt bort hur man kom ut ur rummet, hon gick istället och drog med handen längst väggen tills hon kom ut genom dörren.
När hon väl kom till telefonen såg hon bara massa konstiga bilder på den, hon kunde ju inte siffrorna... Men efter lite tänkande kom hon på att hon hade ett visitkort till sitt jobb, men hon kunde ju varken läsa bokstäver eller siffror, men eftersom hon mindes allt det kreativa kunde hon komma ihåg hur loggan på kortet såg ut och kunde tillslut jämföra bilderna (siffrorna) mot dem på telefonen och ringa.
Det slutade däremot inte där, utan när mannen i andra änden svarade hörde hon bara massa skällande ljud, hon förstod inte vad han sa och tyckte det var roligt att han lät så konstig men när hon öppnade munnen kom det ut precis likadana ljud, hon kunde inte längre prata.
Som tur var jobbade ju mannen i telefonen med just stroke och när han såg på nummerpresentatören att det var hon som ringde förstod han att något var fel och skickade en ambulans.
Pappa såg ett föredrag med henne och nu har det gått tio år sedan hon drabbades av stroken, hon var engelsk så pappa hade lite svårt att förstå allt men han sa att hon var den typen av människa man inte behöver känna för att älska.
Jag tycker det är riktigt häftigt när man kommer tillbaka från något sådant och lär ut om det och delar med sig om det, det väcker både känslor hos andra och bidrar till att kunskapen sprids vidare.
Skulle jag vara med om något liknande önskar jag att jag skulle kunna göra något liknande efteråt...
Vi hörs, puss!
Kommentarer
Trackback
